AW_portrLusten att förnya är drivkraften.

Jazzmusikern Anders Widmark tvekar inte att ta klivet rakt in i populärmusiken. Pianospelet är intakt. Influenserna från housemusiken nya.

Hans musik slingrar sig rakt in i hjärtat och berör. Från den svarta flygeln i ena hörnan av det stora rummet låter till och med skalorna som han övar som ljuv musik. Men det handlar om ren och skär träning. Anders har tagit med fingrarna till ”gymmet”.

Han sitter stilla och koncentrerat. Kroppen är upprätt och armar och händer styr fingrarna fram och tillbaka över de vita och svarta tangenterna. Alla fingrarna får jobba. I invecklade rörelsemönster och i bestämd turordning. Om och om igen. Den ena foten på pedalen, den andra bredvid. I övrigt ganska stilla.

När skalorna är färdigspelade och klara och byts mot introt på en av låtarna från den nya skivan får fingrarna sällskap av hela kroppen. Anders sitter lätt framåtlutad över tangenterna. Kroppen deltar i musiken. Också när han sjunger är den lätt framåtlutade kroppen takthållare. Pulsen känns i hela rummet.

Och då är det ändå inte skarpt läge.

På konserter och spelningar känns han lätt igen med sin karaktäristiska, fysiska spelstil. En spelstil som omfattar och omsluter honom helt och fullt.

Med sig i bagaget har Anders Widmark två grammisar – i två olika kategorier. En i kategorin klassisk och en i kategorin visa. Hans skivor har sålt platina och hans musik uppmärksammas långt utanför Sveriges gränser. Men att våga sjunga sina egna låtar var inte självklart. Långt därifrån. Förändringen kom när han fick barn och blev pappa.

- Jag har inte känt mig bekväm med min egen sångröst. Barnen gav mig styrkan och modet, säger han.

Den nya skivan är den sextonde i ordningen. Beatet är där, produktionen genomarbetad och texter och musik avskalade och klara. För första gången får Anders, på gränsen till outhärdligt vackra pianomusik, sällskap med pop- och housemusikens melodislingor och rytm.

Att det dröjt så länge är han själv förvånad över.

I sökandet efter en ny modernare ljudbild hämtar han inspiration från all möjlig musik, hits och melodislingor som spelas på radion, musik som barnen lyssnar på och inte minst housemusiken som han lyssnat på under många år. Visst, influenserna har funnits där och hans arbetssätt med improvisationer har gjort det lätt att låta nya musikstilar förena sig med hans pianospel. Ändå har musiken väntat på sig. Kanske mest beroende på att han kände sig för oteknisk för att producera sin musik med hjälp av senaste tekniken. En praktisk begränsning för en musikaliskt obegränsad man.

- Att skriva musik, texter och sjunga – och dessutom fixa tekniken, nej, det är orimligt.

Men nu är skivan klar och ligger på köksbordet i den nya lägenheten i Uppsala som familjen flyttat till efter fyra år i huset på Gotland. Omslaget är svart och vitt med ett foto av Anders på ena sidan och låtlistan på den andra.

- Jag tycker jag ser onödigt allvarlig ut. Jag behöver inte se så allvarlig ut. Har inget alls behov av det, säger han.

Jag gillar bilden. Anders tycker att ett leende kunde gjort bilden ännu lite mänskligare. Men jag håller inte med. Den är bra så här.

Hemma är också Anders kontor. På köksbordet ligger en packe med notblad, ett litet runt pennskrin i läder, blyertspennor och en pennvässare. Med prydliga noter har Anders skrivit de viktigaste melodislingorna inför konserten längre fram i veckan. Då är inte hans fasta band med trumslagaren Peter Bylin och bassisten Johan Lindbom med på scenen utan ett nytt gäng musiker. När de ses några timmar innan konserten är det första gången de möts. Djärvt undrar jag. Nej, inte alls säger Anders. Det är musiker som spelar modern musik och kan läsa noter. Det räcker. Det funkar bra med mig som improviserande musiker och lägger till:

- AW_MG_3648Ju mindre jag vet, desto tryggare känner jag mig.

Den nya skivan har fått låna namnet från ett av spåren på skivan – Horses on the Run.  Två av låtarna har Anders spelat in tidigare. De andra är nya. Musiken är hans egen. Texterna både hans egna och andras. De egna med funderingar och frågor som är mer eller mindre aktuella i olika livsskeden. Men alltid viktiga. Ofta motbilder, livet är både och, lätt och tungt, längtan och känslan av att ha landat på fast mark. Och som alltid är det minst ett av spåren som får följa med från förra skivan.

Den här gången är det ett av spåren från hans tolkning och tonsättning av utvalda texter från Dag Hammarskjölds efterlämnade dagboksanteckningar.

- Mina låtar får ofta en andra chans. Det är spännande att se hur en låt kan förändras när jag förändras.

Den låt som nu får en andra chans är hans egen favorit från förra skivan. Spåret heter ”So Rests the Sky Against the Earth”. Zoie Finer sjunger och Anders har gett den ometriska och svåra texten från Dag Hammarskjölds penna en melodislinga som han tycker karaktäriserar Dag Hammarskjölds längtan efter en egen värld, efter kärlek.

- Jag upplever att det finns en sorg och en längtan i hans ord, en längtan efter något eget, något privat, en längtan efter kärlek helt enkelt. Hans komplicerade ord tillsammans med min musiks enkelhet tycker jag fångar hans känslor och hans längtan.

Musiken och arbetet med Dag Hammarskjölds texter är också en av orsakerna till att den nya skivan fått vänta på att bli klar. En minneskonsert var beställningen från Uppsala kommun. En konsert som uppmärksammade att det gått femtio år sedan Dag Hammarskjöld, som då var FN:s generalsekreterare, omkom i en flygolycka. Det blev både en konsert och en skiva.

- Arbetet att tonsätta Dag Hammarskjöld var olikt allt annat jag gjort. Mer än 90 procent av tiden plöjde jag igenom hans bok Vägmärken. När texterna skalats av och brutits ner till tio sånger gjorde jag musiken på några dagar. Jag fick helt enkelt hoppa över ställtiden.

Musiken är enkel och slår följe med de komplexa textraderna. Anders sökte soundet han vill ha genom att frammana två bilder av Dag Hammarskjöld. Den ena i och kring hans bostad på Uppsala slott, med singlande höstlöv virvlande i luften. Den andra honom sittandes på en rökig klubb i New York.

- Efter konserten kom Dag Hammarskjölds brorsdotter fram. Hon berättade att hon ofta hade besökt sin farbror på Uppsala slott. Hon kände igen sig i min musik och de avskalade textraderna och tackade med orden ”Så var han Dag”. Det var extra roligt och gjorde mig glad.

Anders bjuder på kaffe och tar en kopp själv, fast han egentligen tycker att han dricker för mycket kaffe. Han värmer lite mjölk för att göra det lite mer okej. Händerna far ofta genom håret. Då och då lutar han sig lite bakåt och låter huvudet vila i båda händerna. Han funderar och berättar. Vi pratar om texterna på den nya skivan och varför det blev just Horses on the Run som fick ge namn åt nykomlingen i hans skivproduktion. Men först går vi och köper snus.

Ute skiner solen och det går snabbt att ta sig till närmsta butik. Vi kryssar mellan vattenpölarna och hukar lite i blåsten. Med mössorna långt nerdragna i pannan skyndar vi tillbaka till lägenheten som han inte hunnit bo in sig i än, men konstaterar snabbt att det är inte helt lätt att gå från ett stort hus till en lägenhet på 88 kvadratmeter. Uppsala är inget nytt, varken för honom eller för hans fru Maria, däremot är det nytt för barnen som bytt skola och kompisar. Om en stund ska han hämta barnen och sen väntar veckans breakdance-lektion för 8-åringen. Jag tänker på hans barn och sänder dem en varm tanke för att de gav sin pappa modet att sjunga.

När jag lyssnar på hans låtar är det lite svårt att förstå att han inte tyckte om sin röst. Den passar perfekt till hans musik. Påminner lite om Tom Waits lite raspiga röst, men mer melodiös, mjukare. Sången och pianot hänger ihop. Att sjunga utan flygeln, nej, det tycker han är lite halvt.

Närmast väntar en miniturné i Skåne och Stockholm. Publiken kommer att få lyssna till ny musik från Anders Widmark. Jag undrar vilka reaktioner han får när han korsar gränser och presenterar nytt. Visst pianot och sången finns där men han rör sig mellan olika genrer som jazz, visor och nu house. Psalmer, koraler och hymner är andra områden som han inte backat undan för att ta sig an.

- Jag är alltid rädd när jag går mellan. Jag drivs av en stark lust att förnya och för mig är det naturligt och en utmaning att låta musiken förändras när jag förändras.

Som musiker är det mer än musiken som han måste tänka på. Inför skivsläpp och konserter är dagarna mer fyllda med kontorsarbete än av musik. Nu handlar det om 80 procent kontorsarbete. Kontoret är hemma men kanske är det mer rätt att säga att kontoret är i mobilen. Just nu vilar mobilen överst på några papper på den svarta flygeln.

Ännu återstår några skalor att spela innan träningspasset är slut och styrketräningen för fingrarna avslutad.  Anders närmar sig skarpt läge. Skivan är släppt och första releasekonserten väntar. Det är dags för publiken att få lyssna på ny musik från Anders Widmark.

FAKTA Anders Widmark

 

Anders Widmark – pianist och låtskrivare – föddes 1963 i Uppsala.  Vid sju års ålder började han att komponera och improvisera på piano. Efter avslutad utbildning vid Musikhögskolan i Stockholm 1986 har han arbetat som professionell musiker.

Många har inspirerats av hans pianospel. Oavsett om han spelar blues, jazz eller tolkar psalmer och Bizets Carmen gör han det med stor personlig prägel.

Har samarbetat med Esbjörn Svensson, Salem a Fakir, Rebecca Törnqvist, Sara Isaksson och Helén Sjöholm.

Enligt Nationalencyklopedin är han ”en av de första i Sverige i början av 1990 att blanda jazz med hip hop och acid jazz”. Anders Widmark är tvåfaldig grammisvinnare. Aktuell med ny skiva Horses on the Run med influenser från populär- och housemusiken.

 

Text: Elisabeth Löfqvist